Spitfire Mk.Va 1/32

Spitfire Mk.Va 1:32

Innehåll i byggsatsen:

142 formsprutade plastdelar av hög kvalitet

35 cm vingbredd

40 helt nyverktygade delar, bl.a.:

Vindruta med avisningssystem

Huv med Martin-Baker nödkastningssystem

Brandsäker skottvägg

Höjdjusterbara roderpedaler

Instrumentpanel med rektangulära och rundade blindflygningspaneler

Trimhjul för höjdroder

Skydd mot is/snö

Motorstyrt landställ

Pilotsits i komposit, både med och utan detaljerad Sutton Type K-sele

IFF Mk.II

Vänster vingrotsfillet med lucka för elektrisk anslutning

Mk.V oljekylarkåpor

Positionslampor

Valbara delar: Supermarine- och CBAF-landställsluckor, motorhuvar, öppna eller stängda kabindörrar

Propellrar: DeHavilland och Rotol

Hjul med korrekt anpassade “weight-on” däck

28-sidig illustrerad byggmanual

Högkvalitativa Cartograf-dekaler för 3 olika Spitfire Mk.Va, inklusive flygplanet tillhörande den berömde piloten Douglas Bader

Historik

Den legendariska Supermarine Spitfire är utan tvekan ett av världens mest kända – och kanske vackraste – flygplan. Konstruktionen påbörjades 1934 under ledning av Reginald Mitchell tillsammans med Joseph Smith och “Alf” Faddy vid Supermarine Aviation Works. Prototypen flög första gången den 5 mars 1936 och det stod genast klart att detta var något alldeles speciellt. Den första produktionsordern lades redan i juni samma år.

Spitfire Mk.I, byggd av Supermarine och utrustad med en 1030 hk Rolls-Royce Merlin II/III samt åtta .303” Browning-kulsprutor, togs i tjänst i maj 1938. Flygplanets bakre kropp var nitad med upphöjda nitar för att underlätta tillverkningen, medan vingarna och den främre kroppen hade infällda nitar som spacklades och slipades släta för bättre prestanda. Under produktionen infördes många förbättringar. En del Mk.I försågs med 20 mm Hispano-kanoner, men dessa var så opålitliga att de togs ur tjänst redan i september 1940. När problemen löstes och flygplanet återintroducerades med två kanoner plus fyra Browning-kulsprutor, betecknades det Mk.Ib, medan den ursprungliga åttakulsprutevarianten fick beteckningen Mk.Ia.

Nästa större variant, Mk.IIa/b, byggdes vid Castle Bromwich Aircraft Factory (CBAF). Den hade en 1150 hk Rolls-Royce Merlin XII med Coffman-startsystem (explosiv patron) samt den karakteristiska utbuktningen på höger motorkåpa.

Redan i januari 1940 började man utveckla Spitfire Mk.III med en 1390 hk Rolls-Royce Merlin XX. Men i början av 1941 uppstod ett akut behov av bättre prestanda. Då monterades en 1440 hk Rolls-Royce Merlin 45 i 93 sena Mk.Ia på Supermarines produktionslinje, vilket resulterade i den provisoriska varianten Mk.Va. Ytterligare 117 flygplan (82 Mk.Ia och 35 Mk.IIa) byggdes om på samma sätt, vilket gav totalt 211 Spitfire Mk.Va.

Alla Mk.Va försågs med avisning på vindrutan, Martin-Baker nödutlösning för huven, IFF Mk.II samt den nya TR.1133 UHF-radion (som inte krävde en extern antenn). Metallbalanserade skevroder höll på att utvecklas vid den här tiden men tycks inte ha monterats på fabriksbyggda Mk.Va, utan bara retrofittats senare.

Mk.Va med åtta Browning-kulsprutor ersattes från mitten av 1941 av den kanonbeväpnade Mk.Vb. De kvarvarande Mk.Va överfördes främst till utbildningsenheter under de följande sex månaderna. Spitfirefamiljen fortsatte utvecklas långt efter detta, och när produktionen avslutades 1948 hade över 22 000 Spitfires byggts i ett par dussin varianter – bland de mest kända finns Mk.I, Mk.Vb, Mk.IX, Mk.XIV, spaningsversionen Mk.XI och den mariniserade Seafire Mk.III.

Målning och märkning

Färg- och märkning för Mk.Va är något enklare än för Mk.I.

Interiör: Grundad i ljusgrått och målad i aluminium, förutom cockpitområdet (ram 8–11) som målades i grågrönt. Denna grågröna nyans skiljde sig från tidigare “Supermarine Interior Green” och den senare ljusare “Grey Green” som användes på senare serier och CBAF-byggda flygplan. Delar från underleverantörer kunde dock vara i olika nyanser av grågrönt, aluminium eller svart.

Exteriör:

Översida: Dark Earth + Dark Green i A-kamouflage med hård kant.

Undersida: Sky Type S (inklusive hjulhus, ben och nav), oftast med mjuka övergångar.

Efter färdigställande målades spinner och bakre band i en mycket ljus Sky-nyans, nästan vit.

Under november 1940–april 1941 användes svart på vänster vinges undersida, men detta verkar aldrig ha funnits på fabriksbyggda Mk.Va.

Från augusti 1941 målades många om i det nya “Day Fighter Scheme”: Dark Green + Ocean Grey (eller Mixed Grey) upptill och Medium Sea Grey undertill.

På grund av underleverantörer och ommålningar kunde färgnyanserna variera, och subassemblies kunde ge små skillnader i mönster och ton. Tygrytor som roder och höjdroder grundades med rödbrun dope och kunde ibland framstå som ljusare än intilliggande metallpaneler.